Det har bara gått 3 jävla månader och jag kan inte riktigt avgöra om

det känns som att det var igår jag fick beskedet eller om det var en evighet sen.

Fast det spelar ingen roll egentligen, du är borta det är den enda som spelar

någon roll. 

Du skulle ha fyllt 17 år idag, så grattis älskade du.

Jag kommer ihåg dina årliga maskerader, speciellt så kommer

jag ihåg när du öppnade dörren och där stod du glad och

uttklädd till ingen mindre än Harry Potter, jag kommer

ihåg det hjärliga skrattet jag bröt ut i när jag såg dig stå där i dörröppningen

med ditt största leende på läpparna.

Vissa dagar är det lättare och en hel del nätter är hemsk, jag kan bara inte tro det.

Som prästen så fint citerade Mattis ur Ronja Rövardotter på begravningen

"Men han fattas mig, han fattas mig så det skär i bröstet!"

Du fattas mig Felicia, du fattas oss så det skär i bröstet.

Livet är inte rättvisst, det är skört och man tar det lätt förgivet.

Det gör mig ledsen och arg att veta att du kommer inte

ta studentden

växa upp och bli vuxen

och påvägen dit göra tusen misstag.

Skratta

gråta

andas

och miljoner andra saker.

Även om jag inte träffade dig så mycket det senaste året så

har allt förändrats sen du försvann. Du var något av en

syster och du har alltid en permanent plats i mitt hjärta.